Turbulent och otroligt upp och ned är det just nu. Och det har varit en stor sorg i veckan, och den är fortfarande kvar. Och kommer nog att bo i mitt hjärta ett tag framöver, men saknaden kommer nog att stanna kvar, kanske kommer den att avta sakta men den kommer alltid finnas kvar på olika sätt. Men jag har minnena som lever kvar, och som alltid kommer att påminna mig om 12 år och det är jag tacksam över. 

 

I Måndags fick vi säga farväl till vår Älskade familje medlem, vårat HjärteBus, SisseBus - våran Zimba.

Förra Lördagen åkte vi till Villhelmina akut till jour havande vetrinär och sedan var det långa dagar tills, Måndag kväll var över.. Så otroligt svårt det var att se en Älskade familje medlem må så dåligt, som han gjorde den sista dagarna.. Samtidigt som att behöva inse vad som skulle vänta var lika jobbigt.

 

Det är ett otroligt stort tomrum som Zimba lämnade kvar efter sig, när han begav sig iväg. En sådan liten varelse kunde rymma så mycket Kärlek och så mycket plats i var och ens hjärta. 

Det dyker upp ett nytt minne då och då, och då kan jag börja le nu och känna lycka istället för att gråta.. 

Kommer nog att komma i vågor tills tiden har fått sin påverkan, och man har vant sig.

Otroligt jobbigt med döden, tack och lov har jag inte mött den många gånger än så länge.. 

Men allt och alla som lever har en dag skrivet när det är dags att vandra vidare, och det är något man måste aceptera. 

 

Måndag dag tills kväll var vi nästan alla samlade och var tillsammans, och satt bredvid Zimba och pratade och grät. 

 

Otroligt fin vetrinär som kom hem till oss, och som hjälpte vårat Hjärta. Så lugn och trygg Zimba var. 

Men tystnaden och tomrumet som han lämnade efter sig, är stort! Alla rutiner, alla stunder som man hade..