Känns som att när man kommit till en viss punkt, att det inte går att ändra, rädda eller ens ha viljan kvar att kämpa så känns allt svart och onödigt. Hade paniken i bröstkorgen igår kväll när jag skulle sova, som jag sedan blev lugn och kände bara jaha okej jag orkar inte bry mig. Det får bli som det blir angående detta. Känner mig nog övertrampad som jag varit. Och känns som att jag har rätt att yttra mig, och tänker inte ta emot mer.

Känns som att det enda som händer är ord, som skapar meningar som bildar förhoppningar och sedan går det en liten stund så är man tillbaka på samma plats.. 

 

Jag är så trött, hela helgen har varit as jobbig att hålla upp ögonen. Spelar ingen roll hur mycket jag sover, hur tidigt jag somnar eller lägger mig, vaknar lika trött och kan lätt sova timmar till. 

 

Lägenheten är omgjord från 100 % allt är annorlunda, och jag gillar det just nu! 

Ingen sak möbel står på samma plats som den stått på, allt står på andra ställen. 

Nya färger och ny stil. Gillar det än så länge. 

 

Målade till och med köksbordet svart. Hade planer på att måla det vit, sedan med knall rosa stolar men det blev inte så. Istället står det nu svart lakris svart, och jag hade i huvudet att måla 4 st pinnstolar en knall rosa, en knall gul en snorgrön och en baby blå men det kändes kanske lite väl över kanten så jag får nog måla dom vita, eller svarta.. Ska bara hitta 4 stolar som man kan måla och förstöra om dom skulle bli misslyckade, dom stolar jag har nu är jag för rädd om. Fina höga stolar som jag älskar! Sen att det är mammas stolar, det pratar vi inte om :P